SOM NATIONALIST

Jag har varit politiskt korrekt och (mestadels) rödgrön i hela mitt vuxna liv. Jag röstade på Bengt Westerberg i mitt första val, ja till EU på 90-talet (de sade att makten inte skulle bli anonym och flytta till Bryssel), nej till Euro:n och ja till Alliansen (för att få bort Göran Persson). Men i övrigt har jag röstat på Miljöpartiet eller Vänsterpartiet fram till senaste valet.

Det rödgröna kom sig av att jag värnar miljön och vill leva i en värld där vi respekterar varandra, samarbetar i globala frågor, delar på saker (t.ex. gemensamma tvättstugor istf en tvättmaskin i varje lägenhet), hjälper varandra (i första hand till självhjälp) och fördelar resurser för att undvika en värld där vissa är superrika medan andra svälter.

Det politiskt korrekta kom sig av att jag är naiv: ”Visst måste jag kunna lita på makthavarna, annars hade de väl inte all makt?” Och att jag är en lagspelare: om etablissemanget säger att rödgrönt är bra, då rättfärdigar jag att jag också är rödgrön, även om jag spontant kanske tycker något annat.

Och som alla andra människor vill jag vara en av de goda. Och ska man vara en god och rätt människa i Sverige är man vänsterliberal. Så är det ju bara, utan att vi tänker så mycket på det. Omvänt är man en ond människa om man är nationalist. Så är det också bara, utan att vi tänker så mycket på det heller.

Men efter att ha bott fem år i Malmö Persborg och sett att mångkulturen inte riktigt fungerar som etablissemanget vill låta påskina, umgåtts mer med mina föräldrar och insett att de inte har jobbat hela sina liv för att jag ska skänka bort det här landet till främlingar, och tröttnat på att hela tiden undertrycka det jag egentligen tycker till förmån för det politiskt korrekta – för att passa in, få vara med, tycka rätt och vara en av de goda – vågade jag tänka utanför åsiktskorridoren och mina egna ramar, ompröva en del av mina tidigare antaganden och börja formulera egna åsikter baserade på mina faktiska erfarenheter av verkligheten och utifrån vad jag egentligen tycker och tänker.

Det ledde till en politisk U-sväng från vänsterliberal globalist till en mer konservativ nationalist. Utan att jag är ond eller ens särskilt korkad. Det var omvälvande och utmanande, samtidigt befriande. Som att göra en tankevurpa där många saker föll på (annan) plats: ”Äntligen, nu tycker jag som jag tänker!” Frälst skulle jag inte säga att jag är, och jag ser inte allting med nya ögon eller omvärderar allting, men det är något av ett uppvaknande. Eller som att stanna upp på en vandring, vända sig om och se allting från andra hållet: samma väg, samma saker utmed den, men från en annan synvinkel.

Följande text är ett försök att sätta några ord på vad en nationalistisk ståndpunkt, till skillnad mot en mer globalistisk, innebär för mig.

Som nationalist är min familj viktig. I mitt fall utgörs den av mina föräldrar och syskon. De är också mina tidigaste relationer som på någon nivå fortfarande präglar mig djupt. Familjen är en länk bakåt i tiden och varje lands minsta beståndsdel: ett blodsband som kopplar mig till en etnicitet och i mitt fall till det här landet Sverige. Som globalist däremot, känner jag inte samma tillhörighet och har glömt alla de generationer av svenskar som har byggt det här landet och ser mig själv mer som en ö än en del av en familj och en nation.

Som nationalist värnar jag i första hand mitt eget folk. Jag tror på alla människors medfödda rätt till ett värdigt liv och struntar inte i andra människor långt bort, men vi är inte utbytbara med varandra och det är naturligt för mig att i första hand känna solidaritet med och hjälpa de närmaste: familj, vänner, grannar, mitt folk, etc. Som globalist däremot, är inget pris för högt för att axla ett gränslöst ansvar för alla människor i hela världen, utan att tillfredsställande kunna förklara för våra egna barn och gamla varför t.ex. skola och omsorg får mindre resurser än vad de hade kunnat få.

Som nationalist respekterar jag varje folks rätt till ett hemland som är grundat på hävdvunnen rätt, inte imperialism eller kolonialism. Jag tycker att det är varje människas mest grundläggande och självklara rättighet att tillhöra en etnicitet med ett fritt och självständigt hemland. Som globalist däremot, tycker jag att ingen ska ha det, eller att enbart vissa tydliga etniska grupper som t.ex. samer, basker, ursprungsamerikaner ska ha ett eget land, medan alla vi andra bara är en massa människor som hör hemma överallt och ingenstans.

Som nationalist anser jag att all makt utgår från folket och att politikerna representerar och tjänar folket, inte tvärtom. Den maktutövningen tillåter folket att ta ansvar för sig själva som ett folk; en etnicitet, sitt hemland och att leva i harmoni med de förutsättningar deras land ger. Som globalist däremot, vill jag flytta makten till globala organisationer (FN, Nato, EU) där avståndet mellan makthavarna och oss människor de styr över blir ännu större – makten blir ännu mer anonym och svårare att granska och ställa till svars.

Som nationalist värnar jag miljön genom att ”tänka globalt, handla lokalt”. Jag är ointresserad av en global marknad, jag vill handla närodlat och svenskproducerat för att stödja min närmaste omgivning lokalt, regionalt och nationellt. Som globalist däremot, eftersträvar jag en gränslös marknad där jag som konsument tenderar att mest bry mig om att handla så billigt som möjligt och där det är ännu enklare för multinationella företag att inte behöva svara inför några andra än sina aktieägare.

Som nationalist vill jag att världens nationer samarbetar med varandra om det vi behöver ta gemensamt ansvar för, i egenskap av fria och självständiga nationer och utifrån en gemensam verklighetsbeskrivning. Som globalist däremot, argumenterar jag för överstatliga organisationer där några få makthavare med alltmer makt sitter mycket långt från alla de människor de beslutar mer och mer över med hänvisning till ett ständigt växande ansvar för miljö, ekonomi, hälsa, brottsbekämpning, etc.

Som nationalist värdesätter jag mångfalden i världens olika folk och kulturer. Jag uppskattar det utbyte vi kan ha av varandra, när vi får vara olika och inspireras av varandra som etniskt homogena folk på våra respektive villkor. Som globalist däremot, är det svårt att argumentera för en global och gränslös samvaro utan att antingen acceptera att vi bara lever bredvid varandra i våra olika enklaver (de flesta segregerar sig och söker sig naturligt till sina egna) eller att vi blir så grundläggande lika varandra (för att vi måste dela samma grundläggande värderingar) att vi inte längre är särskilt olika eller unika.

Som nationalist respekterar jag en nations majoritetsbefolkning. Om jag flyttar till ett annat land tar jag seden dit jag kommer och lär mig deras språk, delar deras grundläggande värderingar och integrerar mig så gott jag kan. Annars är jag inte invandrare, utan invaderare. Jag kommer alltid att vara olik, men om jag inte är alltför olik kan den mottagande kulturen acceptera mig och ta till sig delar av min. Som globalist däremot, ser jag inga argument för att ta seden dit jag kommer, snarare tvärtom, att ta med mig mina seder och vanor dit jag åker för att berika en s.k. mångkultur.

Som nationalist tänker jag att medborgarskap kan jag få på en dag, nationalitet är landet jag är född i, min etnicitet går generationer tillbaka. Jag blir inte etnisk fransman för att jag flyttar till Frankrike, lär mig franska och har en baguette under armen. Men mina barnbarns barn kanske ses som det, om de fortsätter att integrera sig. På samma sätt är det med den svenska etniciteten, du blir inte svensk bara för att du tar dig över Öresundsbron och får ett svenskt pass. Som globalist däremot, kan jag hävda att alla som mer eller mindre permanent befinner sig i Sverige är svenskar, vilket är lika dumt som aningslöst som respektlöst.

Jag tror att vi behöver känna en gemenskap på nationell nivå, baserad på en tydligt svensk etnicitet – jag tror inte jag är ensam om att sakna den tillhörigheten i vår rotlösa och splittrade tid. Jag tror att en etnisk samhörighet behöver vara ganska homogen, för att vi ska kunna känna igen oss själva i varandra och manifestera en genuin solidaritet med varandra. Olika är bra, men alltför olika splittrar oss i ett ’vi’ och ’dem’, det är ofrånkomligt, så fungerar alla människor. Jag tror att vi behöver bli mer ödmjuka – samtidigt mer stolta – och återknyta till vår historia och betrakta oss som de ättlingar vi är till våra förfäder, för att föra vidare deras arv; ta väl hand om vårt land Sverige och vara goda föräldrar till våra barn.

I vår tid tror jag att den viktigaste skiljelinjen mellan människor går där, om du är globalist eller nationalist. Jag vet att vi har lärt oss sedan länge att nationalist är det värsta man kan vara, att det inte är en åsikt bland andra utan helt enkelt ‘FEL’. Men läs ovanstående rader med handen på hjärtat och fri i tanken och fråga dig om det är skrivet av en ond man utifrån illvilja eller om det är ett uttryck för en åsikt som egentligen är högst enkel, naturlig och självklar?