Vad har jag lärt mig av Wolodarski och Bildt?
Under över en månad har jag funnit det oöverstigligt svårt att skriva här på Substack. Jag som haft till yrke att skriva i hela mitt vuxna liv, artiklar, böcker och krönikor.
Men den senaste tidens händelser med krig, sociala och ekonomiska kriser, politiska volter och alla förlorade illusioner har gjort raka meningar, svartvita övertygelser omöjliga.
Nu i morse bekräftade två i mitt tycke rejält självgoda personer, Peter Wolodarski och Carl Bildt, på X/Twitter varför det blir så olustigt att tycka eller veta.
Bägge så upprörda över Putin och Ukraina. Naturligtvis. Och över att den amerikanske journalisten Tucker Carlsson haft mage att intervjua den ryske statschefen( något som för övrigt är varje sann journalists våta dröm).
Wolodarski dömer ut Tucker Carlsson för att han låter Putin tala, Carl Bildt dömer ut allt Putin säger - även klara faktauppgifter - eftersom Putin är en sådan buse.
Ingen av dem har förmågan att inse att det intressanta med hela denna tvåtimmars intervju varken ligger i skjutjärnsjournalistik eller sanningshalten i allt Putin säger. Utan just i det faktum att detta är ett unikt tillfälle till att få lyssna till hur Putins världsbild ser ut.
De bägge tycker det vara helt normalt att Zelensky får uttala sig om allt mellan himmel och jord dag ut och dag in medan Putin bör hålla tyst. Han är ju den onde.
Som journalist och som politiker borde de ha mer vett. Att lyssna är inte att hålla med, inte att ge rätt åt den ene eller andre.
Det är ointressant hur påläst Tucker Carlsson var eller inte. Vi fick se och höra Vladimir Putin vilket tillhör de absoluta ovanligheterna.
För många år sedan reste en kanadensisk professor i journalistik, John Sawatsky, runt i Europa och gav kurser till utvalda grupper av programledare och journalister. Alla som gått en Sawatsky-kurs gick därifrån omtumlad, ifrågasatt men förhoppningsvis klokare.
Det handlade i stort om att dessa journalistikens stjärnor skulle begripa att när de intervjuade var det inte de som var stjärnor, inte de, som genom planerade tuffa frågor fick fram de mest intressanta svaren. Varför frågan: ”Är du en massmördare” eller ”Varför är du en massmördare” inte skulle ge ett svar värt namnet.
Korta öppnar frågor som ”Varför startade du det här kriget” eller: ”Hur vill du att ett krig skall genomföras” får istället den intervjuade att börja prata och sedan är det i följdfrågorna du kan få fram de intressanta svaren.
Sverige har i mångt och mycket blivit de färdiga åsikternas land, en kultur som inte är intresserad av kunskap, som inte förstår att gråskalor är vanligare än svart/vitt vad det än gäller.
Vi är mycket mer intresserade att döma utifrån känslor än kunskap. De flesta verkar helt ointresserade av kunskap.
När Arne Thorén, på sin tid berömd USA korrespondent, 1977 togs hem för att bli redaktionschef på Göteborgs -Posten var hans spontana reaktion att Sverige var en ankdamm. Idag, med ständig internetuppkoppling och omedelbar tillgång till fakta och insikt, borde dammen ha blivit om inte ett hav så åtminstone en sjö. Men vi är många som konstaterar att ankdammen inte vuxit. Bara blivit grumligare och mer illaluktande.
Om du vill stötta min journalistik swisha gärna på 0708-211922 eller prenumerera här på Substack.